Muntlig historia på Svenska historikermötet i Sundsvall 2017

10–12 maj arrangerades Svenska historikermötet vid Mittuniversitetet, Campus Sundsvall. Diskussioner inom nätverket Oral history i Sverige (OHIS) ledde till en session med muntlig historia som fokus. Sessionen var välbesökt, och de fyra presentationerna följdes av intressanta diskussioner på teman som tid, skapande och återbruk av intervjumaterial. Som ett sätt att sprida sessionens innehåll kommer här sessionsbeskrivningen och sammanfattningar av de fyra presentationerna. Tack till alla som deltog i och bidrog till sessionen!

Muntlig historia:

Förändringar och kontinuiteter över tid

Muntlig historia har flera tidsaspekter och kan ses som upprättandet av en dialog mellan erfarandets och återkallandets tid. Ett annat perspektiv är att intervjuare tar del av, och genom frågor bidrar till, aktörers alltjämt pågående meningsskapande kring egna erfarenheter i det förflutna. Intervjupersoner och historiker hanterar på olika sätt tid, bland annat genom att göra och analysera berättelser av upplevda förlopp och genom att förhålla individuella livslopp till olika kollektiva tidslinjer. Intervjuandet i sig tar tid och måste planeras för att bli en speciell tid vari intervjupersoners minnen kan utforskas på sätt som är både vetenskapligt trovärdiga och etiska. Intervjuandet har också en egen historia av föränderliga metoder, teknologier och understödjande epistemologier. Detta påverkar möjligheterna till återbruk av tidigare gjorda intervjuer. Sessionen diskuterar tid och muntlig historia i olika former: arkiverade intervjuer som källmaterial, intervjuserier med samma personer över tid eller återvändande till samma intervjupersoner efter att lång tid förflutit. 

Muntlig historia som bildning:

Långvariga samtalskontakter

Robert Nilsson Mohammadi (Stockholms universitet)

För en avhandling om meningsskapandet kring gruvarbetarstrejken i Malmfälten vintern 1969–70 har jag gjort muntlig historia med personer som strejkade och personer som engagerade sig i solidaritetsrörelsen som bildades kring strejken. Med min presentation fokuserade jag på vad som hände när jag övergick från att intervjua för att generera levnadsberättelser, och började genomföra serier av intervjuer med samma intervjupersoner. Det finns klara fördelar med att intervjua för att skapa levnadsberättelser. Levnadsberättelsen gör en främmande intervjuperson mera bekant och förståelig. Det finns också många förebilder för analysen. Samtidigt upplevde jag levnadsberättelseintervjun som en otillräcklig bärare av minnen. Berättelsen var en förmedlingsform som inte passade varje intervjuperson lika bra. Även de intervjupersoner som verkade ha lättare att skapa berättelser uttryckte minnen på andra sätt – i till exempel bilder, anklagelser, logiska resonemang eller beskrivningar av hågkomna affektiva lägen. När jag övergick till att genomföra serier av intervjuer kunde sådant annat material få större utrymme. Vissa av de jag intervjuade på det sättet valde ändå att berätta, men formatet gav oss tid att reflektera kring berättelsernas sammansättning, möjliga betydelser och tillblivelse. Det längre formatet gav också utrymme att arbeta med och sätta ord på relationen mellan intervjupersonerna och mig. Det eftersökta meningsskapandet kom på så vis fram med stor tydlighet. Dessa erfarenheter av intervjuande fick relevans när jag läste om historien om muntlig historia. Fältets historia sammanfattas ofta som en rörelse från ett paradigm som kan kallas ”fact-finding” till ett paradigm som kan kallas ”theory-bagging”. Båda dessa paradigm fokuserar på det forskaren får med sig från intervjun – nya och mer fakta, eller nya berättelser. Jag menar att vetenskapliga resultat av intervjuande har fått företräde framför andra möjliga resultat. Fältet rymmer förvisso fler sätt att intervjua. Här föreslår jag ett tredje sätt att intervjua, och en ny intervjuarroll. Som samtalspartner kan intervjuaren bistå intervjupersoners undersökningar av, å ena sidan, de egna erfarenheternas plats i delade historier och, å andra sidan, hur historia tar plats i de egna erfarenheterna. Detta arbetssätt förändrar delvis innebörden av historisk bearbetning. Det är en öppen fråga hur de resultat sådana intervjuer leder till bäst bidrar till publicerbara forskningsresultat.

Historikerna, det nationella narrativet

och kvinnors berättelser om Förintelsen

Kristin Wagrell (Linköpings universitet)

Under 1990-talet kom Förintelsen upp på den svenska historiografins agenda. Mycket av det som studerades då och som fortsatte att studeras under 2000-talet rörde den nationella skulden; vad ”vi” gjorde (eller inte gjorde) i relation till flyktingmottagande, hjälpverksamhet och samarbete med den nazityska regimen. En väldigt liten del av denna kunskapsproduktion inkluderade offrens eller de överlevandes perspektiv, dessa gavs istället plats i populärkulturella yttringar och journalistiska verk. Den här uppdelningen – Sverige och Förintelsen som seriös historieforskning vis-a-vis överlevandes Förintelseberättelser som emotionell efterkonstuktion – kom att påverka hur man valde att profilera Sveriges senaste Förintelsearkiv.

Forum för Levande Historias ”Minnesarkiv” skapades mellan 1999 och 2003 och innehåller ca 100 levnadsberättelser. Istället för att fokusera på de överlevandes Förintelseerfarenheter valde projektledningen att rikta insamlandet genom det ”svenska perspektivet”; en historisk ram som beforskades vid svenska universitet och som därmed kunde ’levandegöras’ genom muntliga källor. Eftersom att projektet ”Judiska Minnen” vid Nordiska Museet avslutats precis avslutats och detta dokumenterat den judiska erfarenheten tyckte man sig inte behöva fortsätta undersöka de judiska överlevarnas historier.

Genom denna tolkning av dokumentation missade man dock en grundläggande del i muntlig historias uppgift, nämligen den som består i att nå de tystnader som finns i den skriftliga dokumentationen. Då judiska kvinnors specifika erfarenheter av till exempel sexuellt våld och reproduktion sällan återfinns i den skriftliga dokumentationen av Förintelsen var dessa aspekter särskilt viktiga att uppmärksamma när man skapade ”Minnesarkivet”. Det finns dock mycket äldre samlingar i Sverige som innehåller berättelser om Sexuellt våld och reproduktion under Förintelsen. Det som behövs för att synliggöra dessa är en vidare historisk kontextualisering genom vilken berättelserna kan förstås som en del av den svenska Förintelseerfarenheten.

Tidsliga kartor och kontinuiteter i en nutida retroscen

Robin Ekelund (Malmö högskola)

På 1960-talet var modstilen en av de stora ungdomsstilarna. Denna cirkulerade kring ett intresse för kläder, pop- och soul-musik och scootrar och väckte mycket medial uppmärksamhet. Mot slutet av 60-talet hade intresset för denna subkulturella stil dött ut och ungdomar identifierade sig istället med andra stilar och uttryck. Till följd av filmen Quadrophenia (1979) lockades dock en ny generation ungdomar till modstilen och scenen upplevde en revival. Sedan dess har aktörer inom scenen hållit denna vid liv, samtidigt som både unga och gamla förmågor tillkommit. Detta gör att vi idag kan tala om en, om än liten och perifer men likväl livaktig, nutida modscen som samlar personer ur alla åldrar på klubbar, scooterträffar och i klädbutiker. Precis som på 1960-talet står alltså kläder, musik och scootrar i fokus och de nutida modsen blickar tillbaka mot 60-talet som ett ideal och ursprung.

I min presentation ”Tidsliga kartor och kontinuiteter i en nutida retroscen” diskuterar jag hur aktörer från den nutida modscenen hanterar den tid som förlupit sedan 1960-talet. Detta gör jag genom att fokusera på valda delar av min avhandling Retrospektiva modernister. Om historiens betydelse för nutida mods (2017).

Dels diskuterar jag hur intervjupersonerna skapar en tidslig geografi genom att dela in olika perioder i ett vi och dom-förhållande. Dels analyserar jag hur intervjupersonerna talar om modstilen och 60-talet som något tidlöst och hur de på så vis artikulerar ”sin” subkulturella stil som något konstant i en föränderlig tid. Dessutom diskuterar jag hur intervjupersonerna förhåller sina egna livsberättelser till dessa idéer om tidlöshet och oföränderlighet.

Sammantaget synliggör jag hur aktörer inom modscenen hanterar och artikulerar tiden och historien på ett mycket detaljerat och selektivt vis och argumenterar att de gör detta för att den egna historien ska framstå som och kunna användas som ett autentiserande kapital. Genom att iscensätta förbindelser och gemenskap med en annan tid än sin samtid distanserar man sig alltså från en nutid som ses vara präglad av ett förfall.

Muntlig historia som kulturarv:

Den nationella gemenskapen, de invandrade och de etniska minoriteterna i Nordiska museets arkiv, ca 1940–2017

Malin Thor Tureby (Linköpings universitet) & Jesper Johansson (Linnéuniversitetet)

Inom forskningsfältet oral history är diskussionen om (åter)användingen av arkiverade intervjuer ständigt pågående. Diskussionen har bland annat handlat om kontextualisering och återkontextuaisering utifrån olika etiska och teoretiska perspektiv. I vår presentation diskuteras hur minnesinstitutioner, och särskilt arkiv med intervjusamlingar, i det förflutna har bidragit till men även i samtiden bidrar till att skapa och upplösa gränser för nationella gemenskaper genom att inkludera och utesluta invandrade och etniska minoriteter i skapandet av ett berättande kulturarv. Vi undersöker ett svenskt exempel över tid i empirisk detalj: Nordiska museets arkiv och dess skapande av berättande samlingar om och med personer positionerade som invandrare eller etniska minoriteter under 1900- och 2000-talen.

Presentationen är uppbyggd kring följande frågor: Hur många samlingar med eller om personer som är positionerade som invandrare eller etniska minoriteter finns i museets arkiv? Vilka berättelser har samlats in och när, hur och varför har de samlats in? Vilka förändringar och kontinuiteter kan vi identifiera gällande hur och från vem berättelser har samlats in? Slutligen kommer vi att diskutera hur vi som muntliga historiker kan förstå och använda dessa samlingar i vår forskning.

Ny bok: Soviet Past in the Post-Socialist Present

Melanie Ilic och Dalia Leinarte. Soviet Past in the Post-Socialist Present: Methodology and Ethics in Russian, Baltic and Central European Oral History and Memory Studies. Routledge, 2015.

Melanie Ilic is Professor of Soviet History at the University of Gloucestershire, and Honorary Research Fellow at the Centre for European and Eurasian Studies, The University of Birmingham, UK.

Dalia Leinarte is Professor of History and Director of the Gender Studies Centre at Vilnius University, Lithuania, and Fellow Commoner at Lucy Cavendish College, University of Cambridge, UK.

Så här presenteras boken på förlagets hemsida:

This collection examines practical and ethical issues inherent in the application of oral history and memory studies to research about the Soviet Union and Eastern Europe since the collapse of the Soviet bloc. Case studies highlight the importance of ethical good practice, including the reflexive interrogation of the interviewer and researcher, and aspects of gender and national identity. 

Researchers use oral history to analyze present-day recollections of the Soviet past, thereby extending our understanding beyond archival records, official rhetoric and popular mythology. Oral history explores individual life stories, but this has sometimes resulted in rather incomplete, incoherent, inconsistent or illogical narratives. Oral history, therefore, presents the researcher with a number of methodological and ethical dilemmas, including the interpretation of ”silence” in biographical accounts. 

This collection links the discussion of oral history ethics with that of memory studies. Memories are shaped by factors that may be, simultaneously, both consecutive and disrupted. In written accounts and responses to interview questions, respondents sometimes display nostalgia for the Soviet past, or, conversely, may seek to de-mythologize the realities of Soviet rule. Case studies explore what to do when interview subjects and memoirists consciously, sub-consciously or unconsciously ”forget” aspects of their own past, or themselves seek to take control of the research process.

Tre forskare verksamma i Sverige medverkar i antologin:

Maija Runcis (Stockholm universitet) med kapitlet ”Recycling Archival Sources and Oral History: The Nationalization of Private Housing in Soviet Latvia”. Kapitlet handlar om sovjetisk boendepolitik och återanvändning av berättelser insamlade bland hyresgästerna i ett hus i Riga.

Yulia Gradskova (Södertörns högskola) med kapitlet ”Women’s Everyday Life in Soviet Russia: Collecting Stories, Dealing with Silences and Exploring Nostalgia”. Detta kapitel diskuterar problem kring insamling och analys av muntliga berättelser om moderskap och skönhet i Ryssland under Sovjettiden.

Ildiko Asztalos Morell (Uppsala universitet) med kapitlet ”Self-Sacrificing Motherhood: Reconsiling Traumatic Life Experiences of Hungarian Collectivization”. Kapitlet diskuterar moderskap under kollektivisering utifrån två berättelser samt etiska problem med att intervjua om traumatiska erfarenheter.

Efter seminariet Mapping Oral History i Sverige på Malmö högskola

Onsdagen 11 september samarrangerade Oral history i Sverige och Historiska studier på Malmö högskola ett seminarium. Seminariet inleddes med att de närvarande medlemmarna i OHIS styrgrupp (jag själv, Malin Thor Tureby, Lars Hansson, Kjell Östberg och Annika Olsson) kort var och en besvarade frågorna:

• Vad är oral history för dig?
• Hur har du arbetat med oral history?
• Hur vill du arbeta med oral history i framtiden?

Efter styrgruppens inledning fick de forskare, doktorander och studenter från Historiska studiers masterprogram som deltog på seminariet chans att ge sina egna svar på samma frågor, samt att ställa frågor till OHIS och till seminariet. Samtalet var inspirerande och visade att det finns behov att fortsätta diskutera oral history och därför också för fler mötesplatser och forum för detta.

Som ett sätt att föra vidare diskussionen från seminariet har jag sammanfattat tankar seminariet väckte. Det här ska inte tolkas som ett försök att sammanfatta seminariet eller att referera vad någon sade. Andra kan ha en annan uppfattning av vad som var det viktigaste vi pratade om. Det är istället personliga reflektioner och reaktioner som inte funnits om det inte var för seminariet.

• Styrgruppens presentationer uppvisade en bredd i fråga om syfte med att ägna sig åt oral history, metoder för att göra detta och framtidsvisioner. Detta visar på en större potential i oral history som perspektiv och metodologi. Det som ändå förde samman var viljan att skapa kunskap tillsammans med (istället för att skapa kunskap om eller åt) andra människor.
• En intressant fråga som bara berördes indirekt var: Hur analytisk ska oral history vara? Är det etiskt försvarbart att rikta hermeneutisk misstanke mot dem vi intervjuar och analysera intervjuerna för att hitta undertexter, talordningar och annat som kan vara verksamt i intervjun men som kanske intervjupersonen är omedveten om? Å andra sidan – är det etiskt försvarbart att avstå från att analysera?
• Vilken status har berättelse inom oral history-praktiken? Är berättelse ett sätt att fånga minne? Men i så fall – behöver vi minnesbegreppet eller är det berättelser vi genererar i intervjuerna och analyserar? Vilka modeller förutom den narrativa kan vi använda för att synliggöra och tolka retrospektivt meningsskapande?
• Är oral history i för stor utsträckning logocentriskt? Med andra ord – är språket för mycket i centrum på bekostnad av, till exempel, görandet? Borde vi fokusera mera på berättande och mindre på berättelse? Fast vad händer i så fall med viljan att med intervjuandets hjälp bidra till ett demokratiskt samtal? Borde vi relativisera det språkliga så att andra uttrycksformer kan utvecklas eller ska vi fortsätta erkänna språkets primat och bistå utvecklingen av språk?
• Kan det vara så att ifall vi vill bli en organisation för fler än forskare att det blir ännu viktigare med teoretiska diskussioner – med vilka begrepp kan vi förklara våra olika praktiker för varandra så att ömsesidigt lärande blir möjligt?
• Att ge röst är fortfarande ett viktigt motiv för att ägna sig åt oral history. Oral history kan bli ett sätt att väcka liv i ej realiserade förhoppningar. Även personer som är centralt positionerade i samhället och som kan anses besitta stor makt kan sakna röst: det finns personliga berättelser som inte kommer fram, det finns beslut som inte syns i handlingarna och beslutsprocesser kringgärdas av sådant som tas för givet och inte behöver sägas.
• Vad betyder ”att ge röst”? De samlingar med inspelat material som redan finns, blir de använda? Eller blir arkiven en slags gravkammare för det talade ordet?
• I en artikel delar Ronald Grele in historien om oral history i tre faser: En arkivarisk fas då oral history-praktiken syftade till att skapa källor för andra forskare; en socialhistorisk fas då historiker började göra intervjuer som de själva analyserade och en kulturhistorisk fas då perspektivet gällde analyser av meningsskapande snarare än rekonstruktioner av det förflutna. Men fortfarande produceras källor med hjälp av oral history. Vad betyder det att ägna sig åt arkivarisk oral history efter den kulturella vändningen?
• Hur förhåller vi oss till det generella och det specifika i vår forskning? Som jag uttrycker det i avhandlingen jag håller på att skriva: ”Vi har blivit ganska bra på att placera subjektivitet i historien, men hur kan vi bli bättre på att hitta historia i subjektivitet?” Med andra ord – vilket är utbytet mellan att använda oral history för att beskriva det unika, diskontinuerliga, kontingenta och att använda oral history för att belysa generella mönster över tid?
• Det behövs inte lång akademisk utbildning för att börja göra oral history. Tvärtom betonas det ofta att intervjun är en lärsituation. Ändå har hittills ett kallt förhållande rått mellan oral history och historiedidaktik. Oral history kan vara ett sätt att nå flera av de mål läroplanen för historia sätter upp. Är lärare/bibliotekarier/pedagoger en viktig deltagargrupp i en framtida organisation?
• En diskussion som tycks omöjlig att undvika är: Vad är oral history? Ett svar avgränsar och möjliggör därmed samtalet. Varje svar blir samtidigt normativt och utesluter sådant som det skulle vara intressant att få med. Kanske kan frågan ställas så här: Vad förväntar vi oss att en muntlig historiker kan? Ifall det fanns ett masterprogram i oral history, vad skulle det då innehålla?

/Robert Nilsson Mohammadi