Onsdagen 11 september samarrangerade Oral history i Sverige och Historiska studier på Malmö högskola ett seminarium. Seminariet inleddes med att de närvarande medlemmarna i OHIS styrgrupp (jag själv, Malin Thor Tureby, Lars Hansson, Kjell Östberg och Annika Olsson) kort var och en besvarade frågorna:
- Vad är oral history för dig?
- Hur har du arbetat med oral history?
- Hur vill du arbeta med oral history i framtiden?
Efter styrgruppens inledning fick de forskare, doktorander och studenter från Historiska studiers masterprogram som deltog på seminariet chans att ge sina egna svar på samma frågor, samt att ställa frågor till OHIS och till seminariet. Samtalet var inspirerande och visade att det finns behov att fortsätta diskutera oral history och därför också för fler mötesplatser och forum för detta.
Som ett sätt att föra vidare diskussionen från seminariet har jag sammanfattat tankar seminariet väckte. Det här ska inte tolkas som ett försök att sammanfatta seminariet eller att referera vad någon sade. Andra kan ha en annan uppfattning av vad som var det viktigaste vi pratade om. Det är istället personliga reflektioner och reaktioner som inte funnits om det inte var för seminariet.
- Styrgruppens presentationer uppvisade en bredd i fråga om syfte med att ägna sig åt oral history, metoder för att göra detta och framtidsvisioner. Detta visar på en större potential i oral history som perspektiv och metodologi. Det som ändå förde samman var viljan att skapa kunskap tillsammans med (istället för att skapa kunskap om eller åt) andra människor.
- En intressant fråga som bara berördes indirekt var: Hur analytisk ska oral history vara? Är det etiskt försvarbart att rikta hermeneutisk misstanke mot dem vi intervjuar och analysera intervjuerna för att hitta undertexter, talordningar och annat som kan vara verksamt i intervjun men som kanske intervjupersonen är omedveten om? Å andra sidan – är det etiskt försvarbart att avstå från att analysera?
- Vilken status har berättelse inom oral history-praktiken? Är berättelse ett sätt att fånga minne? Men i så fall – behöver vi minnesbegreppet eller är det berättelser vi genererar i intervjuerna och analyserar? Vilka modeller förutom den narrativa kan vi använda för att synliggöra och tolka retrospektivt meningsskapande?
- Är oral history i för stor utsträckning logocentriskt? Med andra ord – är språket för mycket i centrum på bekostnad av, till exempel, görandet? Borde vi fokusera mera på berättande och mindre på berättelse? Fast vad händer i så fall med viljan att med intervjuandets hjälp bidra till ett demokratiskt samtal? Borde vi relativisera det språkliga så att andra uttrycksformer kan utvecklas eller ska vi fortsätta erkänna språkets primat och bistå utvecklingen av språk?
- Kan det vara så att ifall vi vill bli en organisation för fler än forskare att det blir ännu viktigare med teoretiska diskussioner – med vilka begrepp kan vi förklara våra olika praktiker för varandra så att ömsesidigt lärande blir möjligt?
- Att ge röst är fortfarande ett viktigt motiv för att ägna sig åt oral history. Oral history kan bli ett sätt att väcka liv i ej realiserade förhoppningar. Även personer som är centralt positionerade i samhället och som kan anses besitta stor makt kan sakna röst: det finns personliga berättelser som inte kommer fram, det finns beslut som inte syns i handlingarna och beslutsprocesser kringgärdas av sådant som tas för givet och inte behöver sägas.
- Vad betyder ”att ge röst”? De samlingar med inspelat material som redan finns, blir de använda? Eller blir arkiven en slags gravkammare för det talade ordet?
- I en artikel delar Ronald Grele in historien om oral history i tre faser: En arkivarisk fas då oral history-praktiken syftade till att skapa källor för andra forskare; en socialhistorisk fas då historiker började göra intervjuer som de själva analyserade och en kulturhistorisk fas då perspektivet gällde analyser av meningsskapande snarare än rekonstruktioner av det förflutna. Men fortfarande produceras källor med hjälp av oral history. Vad betyder det att ägna sig åt arkivarisk oral history efter den kulturella vändningen?
- Hur förhåller vi oss till det generella och det specifika i vår forskning? Som jag uttrycker det i avhandlingen jag håller på att skriva: ”Vi har blivit ganska bra på att placera subjektivitet i historien, men hur kan vi bli bättre på att hitta historia i subjektivitet?” Med andra ord – vilket är utbytet mellan att använda oral history för att beskriva det unika, diskontinuerliga, kontingenta och att använda oral history för att belysa generella mönster över tid?
- Det behövs inte lång akademisk utbildning för att börja göra oral history. Tvärtom betonas det ofta att intervjun är en lärsituation. Ändå har hittills ett kallt förhållande rått mellan oral history och historiedidaktik. Oral history kan vara ett sätt att nå flera av de mål läroplanen för historia sätter upp. Är lärare/bibliotekarier/pedagoger en viktig deltagargrupp i en framtida organisation?
- En diskussion som tycks omöjlig att undvika är: Vad är oral history? Ett svar avgränsar och möjliggör därmed samtalet. Varje svar blir samtidigt normativt och utesluter sådant som det skulle vara intressant att få med. Kanske kan frågan ställas så här: Vad förväntar vi oss att en muntlig historiker kan? Ifall det fanns ett masterprogram i oral history, vad skulle det då innehålla?
/Robert Nilsson Mohammadi
