Muntlig historia:
Förändringar och kontinuiteter över tid
Muntlig historia har flera tidsaspekter och kan ses som upprättandet av en dialog mellan erfarandets och återkallandets tid. Ett annat perspektiv är att intervjuare tar del av, och genom frågor bidrar till, aktörers alltjämt pågående meningsskapande kring egna erfarenheter i det förflutna. Intervjupersoner och historiker hanterar på olika sätt tid, bland annat genom att göra och analysera berättelser av upplevda förlopp och genom att förhålla individuella livslopp till olika kollektiva tidslinjer. Intervjuandet i sig tar tid och måste planeras för att bli en speciell tid vari intervjupersoners minnen kan utforskas på sätt som är både vetenskapligt trovärdiga och etiska. Intervjuandet har också en egen historia av föränderliga metoder, teknologier och understödjande epistemologier. Detta påverkar möjligheterna till återbruk av tidigare gjorda intervjuer. Sessionen diskuterar tid och muntlig historia i olika former: arkiverade intervjuer som källmaterial, intervjuserier med samma personer över tid eller återvändande till samma intervjupersoner efter att lång tid förflutit.
Muntlig historia som bildning:
Långvariga samtalskontakter
För en avhandling om meningsskapandet kring gruvarbetarstrejken i Malmfälten vintern 1969–70 har jag gjort muntlig historia med personer som strejkade och personer som engagerade sig i solidaritetsrörelsen som bildades kring strejken. Med min presentation fokuserade jag på vad som hände när jag övergick från att intervjua för att generera levnadsberättelser, och började genomföra serier av intervjuer med samma intervjupersoner. Det finns klara fördelar med att intervjua för att skapa levnadsberättelser. Levnadsberättelsen gör en främmande intervjuperson mera bekant och förståelig. Det finns också många förebilder för analysen. Samtidigt upplevde jag levnadsberättelseintervjun som en otillräcklig bärare av minnen. Berättelsen var en förmedlingsform som inte passade varje intervjuperson lika bra. Även de intervjupersoner som verkade ha lättare att skapa berättelser uttryckte minnen på andra sätt – i till exempel bilder, anklagelser, logiska resonemang eller beskrivningar av hågkomna affektiva lägen. När jag övergick till att genomföra serier av intervjuer kunde sådant annat material få större utrymme. Vissa av de jag intervjuade på det sättet valde ändå att berätta, men formatet gav oss tid att reflektera kring berättelsernas sammansättning, möjliga betydelser och tillblivelse. Det längre formatet gav också utrymme att arbeta med och sätta ord på relationen mellan intervjupersonerna och mig. Det eftersökta meningsskapandet kom på så vis fram med stor tydlighet. Dessa erfarenheter av intervjuande fick relevans när jag läste om historien om muntlig historia. Fältets historia sammanfattas ofta som en rörelse från ett paradigm som kan kallas ”fact-finding” till ett paradigm som kan kallas ”theory-bagging”. Båda dessa paradigm fokuserar på det forskaren får med sig från intervjun – nya och mer fakta, eller nya berättelser. Jag menar att vetenskapliga resultat av intervjuande har fått företräde framför andra möjliga resultat. Fältet rymmer förvisso fler sätt att intervjua. Här föreslår jag ett tredje sätt att intervjua, och en ny intervjuarroll. Som samtalspartner kan intervjuaren bistå intervjupersoners undersökningar av, å ena sidan, de egna erfarenheternas plats i delade historier och, å andra sidan, hur historia tar plats i de egna erfarenheterna. Detta arbetssätt förändrar delvis innebörden av historisk bearbetning. Det är en öppen fråga hur de resultat sådana intervjuer leder till bäst bidrar till publicerbara forskningsresultat.
Historikerna, det nationella narrativet
och kvinnors berättelser om Förintelsen
Under 1990-talet kom Förintelsen upp på den svenska historiografins agenda. Mycket av det som studerades då och som fortsatte att studeras under 2000-talet rörde den nationella skulden; vad ”vi” gjorde (eller inte gjorde) i relation till flyktingmottagande, hjälpverksamhet och samarbete med den nazityska regimen. En väldigt liten del av denna kunskapsproduktion inkluderade offrens eller de överlevandes perspektiv, dessa gavs istället plats i populärkulturella yttringar och journalistiska verk. Den här uppdelningen – Sverige och Förintelsen som seriös historieforskning vis-a-vis överlevandes Förintelseberättelser som emotionell efterkonstuktion – kom att påverka hur man valde att profilera Sveriges senaste Förintelsearkiv.
Forum för Levande Historias ”Minnesarkiv” skapades mellan 1999 och 2003 och innehåller ca 100 levnadsberättelser. Istället för att fokusera på de överlevandes Förintelseerfarenheter valde projektledningen att rikta insamlandet genom det ”svenska perspektivet”; en historisk ram som beforskades vid svenska universitet och som därmed kunde ’levandegöras’ genom muntliga källor. Eftersom att projektet ”Judiska Minnen” vid Nordiska Museet avslutats precis avslutats och detta dokumenterat den judiska erfarenheten tyckte man sig inte behöva fortsätta undersöka de judiska överlevarnas historier.
Genom denna tolkning av dokumentation missade man dock en grundläggande del i muntlig historias uppgift, nämligen den som består i att nå de tystnader som finns i den skriftliga dokumentationen. Då judiska kvinnors specifika erfarenheter av till exempel sexuellt våld och reproduktion sällan återfinns i den skriftliga dokumentationen av Förintelsen var dessa aspekter särskilt viktiga att uppmärksamma när man skapade ”Minnesarkivet”. Det finns dock mycket äldre samlingar i Sverige som innehåller berättelser om Sexuellt våld och reproduktion under Förintelsen. Det som behövs för att synliggöra dessa är en vidare historisk kontextualisering genom vilken berättelserna kan förstås som en del av den svenska Förintelseerfarenheten.
Tidsliga kartor och kontinuiteter i en nutida retroscen
På 1960-talet var modstilen en av de stora ungdomsstilarna. Denna cirkulerade kring ett intresse för kläder, pop- och soul-musik och scootrar och väckte mycket medial uppmärksamhet. Mot slutet av 60-talet hade intresset för denna subkulturella stil dött ut och ungdomar identifierade sig istället med andra stilar och uttryck. Till följd av filmen Quadrophenia (1979) lockades dock en ny generation ungdomar till modstilen och scenen upplevde en revival. Sedan dess har aktörer inom scenen hållit denna vid liv, samtidigt som både unga och gamla förmågor tillkommit. Detta gör att vi idag kan tala om en, om än liten och perifer men likväl livaktig, nutida modscen som samlar personer ur alla åldrar på klubbar, scooterträffar och i klädbutiker. Precis som på 1960-talet står alltså kläder, musik och scootrar i fokus och de nutida modsen blickar tillbaka mot 60-talet som ett ideal och ursprung.
I min presentation ”Tidsliga kartor och kontinuiteter i en nutida retroscen” diskuterar jag hur aktörer från den nutida modscenen hanterar den tid som förlupit sedan 1960-talet. Detta gör jag genom att fokusera på valda delar av min avhandling Retrospektiva modernister. Om historiens betydelse för nutida mods (2017).
Dels diskuterar jag hur intervjupersonerna skapar en tidslig geografi genom att dela in olika perioder i ett vi och dom-förhållande. Dels analyserar jag hur intervjupersonerna talar om modstilen och 60-talet som något tidlöst och hur de på så vis artikulerar ”sin” subkulturella stil som något konstant i en föränderlig tid. Dessutom diskuterar jag hur intervjupersonerna förhåller sina egna livsberättelser till dessa idéer om tidlöshet och oföränderlighet.
Sammantaget synliggör jag hur aktörer inom modscenen hanterar och artikulerar tiden och historien på ett mycket detaljerat och selektivt vis och argumenterar att de gör detta för att den egna historien ska framstå som och kunna användas som ett autentiserande kapital. Genom att iscensätta förbindelser och gemenskap med en annan tid än sin samtid distanserar man sig alltså från en nutid som ses vara präglad av ett förfall.
Muntlig historia som kulturarv:
Den nationella gemenskapen, de invandrade och de etniska minoriteterna i Nordiska museets arkiv, ca 1940–2017
Malin Thor Tureby (Linköpings universitet) & Jesper Johansson (Linnéuniversitetet)
Inom forskningsfältet oral history är diskussionen om (åter)användingen av arkiverade intervjuer ständigt pågående. Diskussionen har bland annat handlat om kontextualisering och återkontextuaisering utifrån olika etiska och teoretiska perspektiv. I vår presentation diskuteras hur minnesinstitutioner, och särskilt arkiv med intervjusamlingar, i det förflutna har bidragit till men även i samtiden bidrar till att skapa och upplösa gränser för nationella gemenskaper genom att inkludera och utesluta invandrade och etniska minoriteter i skapandet av ett berättande kulturarv. Vi undersöker ett svenskt exempel över tid i empirisk detalj: Nordiska museets arkiv och dess skapande av berättande samlingar om och med personer positionerade som invandrare eller etniska minoriteter under 1900- och 2000-talen.
Presentationen är uppbyggd kring följande frågor: Hur många samlingar med eller om personer som är positionerade som invandrare eller etniska minoriteter finns i museets arkiv? Vilka berättelser har samlats in och när, hur och varför har de samlats in? Vilka förändringar och kontinuiteter kan vi identifiera gällande hur och från vem berättelser har samlats in? Slutligen kommer vi att diskutera hur vi som muntliga historiker kan förstå och använda dessa samlingar i vår forskning.
